Jag har ett förstahandskontrakt på en fantastisk lägenhet i Göteborg.
Den är bara min. Jag får bo där precis hur länge jag vill.
Den har två rum, ett litet kök, en balkong.
Man får klättra på en liten stege för att nå till taklamporna, om man nu vill nå dit.
Den har ett stort bokhyllesystem där (nästan) alla mina böcker får plats. Jag älskar alla mina böcker. Älskar!
Den har mitt köksbord i teak, med de slitna halvcharmiga stolarna till.
Den har min dubbelsäng, min byrå och för tillfället hela mitt bohag i flyttkartonger i källaren.
Lägenheten har en park utanför dörren, ligger mitt i innerstan med gångavstånd till allt och med ett glas vin på balkongen om sommaren kan man höra konserterna från Ullevi.
Jag saknar den, jag saknar allt med den, till och med den evinnerliga plingandet från spårvagnen precis utanför.
Kan den inte få flytta med mig till Stockholm?
För, ursäkta materialisten här, jag börjar verkligen tröttna på att bo såhär, intryckt i en liten etta som inte ens är min, där inte en en tredjedel av mina prylar får plats (inte för att det är en etta alltså, utan för att min hyresvärd lämnat massa prylar och jag har tusen saker, loose-loose).
Är det såhär jag ska fira att jag bott hemifrån i 10 år? I wonder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar